Önska mig lycka till!

(Notera pratbubblan uppe till vänster och meningen längst ned på papperet. Ja, vi har autogiro, men likförbaskat ska de skicka en void-faktura.)

Men på senare tid har jag märkt att jag tappat lusten att lyssna på musik i lurar. Det har helt enkelt inte varit roligt längre, oavsett vad jag lyssnat på. Och av någon märklig anledning så började det hela när jag gick över till att lyssna på musik från min mobil istället för den lösa mp3-spelaren. Ja, jag ska stolt och med hög stämma förkunna det: Sony Ericsson W660i suger! I alla fall ljudkvaliteten hos dess mp3-spelare.

“Ja, men vad förväntade du dig?”

Jag förväntade mig en mp3-spelare. Vad det här är de skickade med vet jag inte vad det är. Det kommer ljud från den och de verkar delvis låta ungefär som mp3-filerna ska. Men att säga att den faktiskt spelar mp3-filerna tycker jag är att överdriva något enormt.

Nej, nu får det bli återgång till min gamla Clix2 ett tag. Musik är skoj igen. Som det ska vara. Inte bara tråk tråk tråk.

Ser du något mönster i det här? Efter min farmor och farfar har det alltså fötts fjorton pojkar och inte en enda flicka. Här är vi alla fjorton samlade (i åldersordning från höger till vänster, uppifrån och ner, bortsett från Elias som sitter i mitt knä) under förra årets mellandagar:

Nu är alltså Hanna (min flickvän) gravid igen med beräknat datum 29/12. Vi har hela tiden jobbat med arbetsnamnet Ludvig, för “det kan ju ändå bara bli en pojke i den här släkten”, men ändå haft halvseriösa gissningar och skojat om att det skulle bli en flicka.

Idag var vi äntligen på det andra ultraljudet och, mycket riktigt, det är en flicka.

För ett par dagar sedan satt vi efter frukosten och bläddrade lite i Sydsvenskan. Plötsligt dök det på en sida upp ett av fotona från Abu Ghraib-fängelset i Irak. Artikeln den tillhörde handlade, om jag inte missminner mig, om den kvinnliga militär som fick flerårigt fängelsestraff för sina brott som fångvaktare. Och när den här bilden dyker upp, föreställandes den aktuella kvinnan hållande en fånge i koppel utbrister den käre sonen glatt:

–Vovve!

Alla har ju såklart hört talas om den berömda “Äppeldryck av Ciderkaraktär”. Få har inte sett den, man reagerar inte längre på den. Men det var inte länge sedan vi upptäckte den mer diskreta “Salladslaxen”. Blandade laxslamsor som du kan slänga i en sallad utan att någon märker att den faktiskt har spenderat mer tid på ett skitigt slakterigolv än i vattnet.

Något som i vår familj börjar bli ett stående inslag (som skämt, inget annat) är Coops stekbullar. I det här fallet måste jag faktiskt berömma de stränga reglerna. Ety Coops stekbullar är av ondo. Rullat degsmet av köttkaraktär? Aldrig mer i min stekpanna!

Bara för någon månad sedan upptäckte jag en produkt som otaliga gånger legat i köttdisken framför näsan på mig och skrattat åt mig utan att jag märkt det. Scans Lantkorv. Jämfört med exemplen ovan måste jag här säga att Scan lyckats riktigt bra med sitt jobb att dölja det faktum att de bara försökt efterlikna storebror Falukorv men varit för snåla för att fläska på med köttet. Jag tror till och med att ett exemplar någon gång tagit sig över tröskeln till min boning och där ätits upp.

Svar: Cirka 200 000 000 000 000 000 000 år, eller ungefär 13 000 000 000 gånger universums bedömda ålder.

Gåta: Om vi idag uppfann en ny typ av dator som först kopplade upp sig mot Internet och sedan byggde en exakt kopia av sig själv per dag, hur lång tid skulle det då dröja innan de här nya datorerna hade tagit slut på alla addresser i IPv6?

Svar: Cirka fyra månader.

Linjär tillväxt mot exponentiell tillväxt. Coolt säger jag!

PS. Jag har räknat med den åttondedel av 2^128 addresser som definierats som Global Unicast. DS.

Paprikan har skjutit i höjden mot slutet av sommaren. Nu har även ett par stycken frukter börjat dyka upp.

Den förmodade dvärgchilin har även den börjat löna sig.

Toppskottstomaten har skjutit i höjden rejält. När jag skulle stadga upp den hittade jag inget snöre, bara en kedja. Så den fick duga.

Avokadon växer som bekant på träd. Och jag har under några veckor varit sugen på att försöka mig på den ädla konsten Bonzai. En bonzai-avokado? Varför inte!

Jag har ju under en längre tid gått och sett hur småmeloner har börjat växa på min kära vattenmelonplanta. Men de har samtliga torkat ihop och ramlat av. En nu verkar det äntligen vara dags! Säg hej till min nya vän Vattenmelon!

Problemet uppstod igår när jag satte mig och räknade lite på hur snabbt bandet egentligen skulle behöva röra sig. Dopplereffekten följer enligt Wikipedia följande formel:

(för hastigheter << c)

där är den av observatören uppfattade frekvens, frekvensen hos avsändaren, är våghastigheten i mediet, är avsändarens hastighet. Jag räknade med den trevliga C-tonen 220 Hz som grundton och ville höja den en oktav, det vill säga till 440 Hz. Löser man ut ur ekvationen ovanför blir det

med ljudhastigheten 330 m/s blir då bandets hastighet cirka 165 m/s eller 594 km/h.

Jag får nog fila lite mer på den här idén innan jag verkställer den.

För att fira ankomsten av detta, mitt nya lågvattenmärke till inlägg ska jag nu gå och lägga mig. God natt!

Jag vet att jag inte har kört bil mycket. Och jag vet att jag inte är en duktig förare (ännu). Dessutom vet jag att jag inte är duktig på att bedöma körförmåga. Däremot tycker jag mig tydligen vara en hejare på att bedöma min förmåga att bedöma körförmåga. Undrar om den övertron har motsvarande risker som ovan nämnda övertro? Antagligen inte i lika stor utsträckning. I alla fall inte så länge man kommer fram till att man suger.

(Beklagar detta nonsensinlägg. Jag har just börjat skolan och allt som ska göras och hinnas med snurrar runt i skallen på mig.)

Japp, en sopbil ställde sig och tömde restaurangsopor fem meter ifrån vårt bord.

För några dagar sedan märkte jag förresten att vissa av blommorna har utvecklats till små knoppar. De sitter inte, som chilifrukter, inuti själva blomman utan växer innanför den. Jag vet inte hur vattenmelonbäbisar ser, men det är väl inte omöjligt att det är vad det är. De har dock inte växt någonting sedan jag upptäckte dem.

IDG skriver idag om nättidningen Fastbikes.se vars databas innehållande 1300 artiklar, nyheter, tester och reportage har tappats bort i cyberrymden. Serverdrift och backup hade hyrts in från företaget Ipeer, som dock inte tagit en enda av de dagliga backups som utlovats. I ett sånt här läge är det ju en klassiker att skylla ifrån sig på det (mycket intetsägande) Tekniska Felet™. Men nej, de har istället valt att förklara sin fadäs som ett (minst lika intetsägande) “mänskligt misstag” (eller “mänskliga faktorn” på Fastbikes.se).

Enligt Lexin verkar det svenska språket inte vara det enda där det svenska ordet “mamma” faktiskt översätts till (någonting liknande) stavelsen “ma” en eller två gånger i följd. Engelska “mum”, albanska “mama”, bosniska “mama”, grekiska “μαμά”, ryska “мама”, spanska “mamá”, osv. Kan det då vara så att “mamma” inte är det första ordet som barn lär sig utan tvärt om, att det första ordet små barn lär sig faktiskt har fått betyda det det idag gör, “mamma”, som ju har varit den som med största sannolikhet har varit den som först hört det.

Ibland kan det kännas lite hämmande att filosofera över något som antagligen har ett korrekt svar, men jag gav det ett ärligt försök.

Jag vill dock poängtera att jag inte tycker amerikanernas störda lagar och regler gör (den relativt sett milda) FRA-lagen mer okej. De borde snarare ses som ett avskräckande exempel som vi andra bör hålla oss så långt borta ifrån som möjligt.

Källor: Engadget, Reuters, IDG

Efter chiliplantornas första skörd (som för övrigt resulterade i 11 finfina frukter) började de alla anta den gula tonen som plantan i mitten på bilden visar. Så nu har jag investerat i växtnäring. Där det förut satt stora blad, som sedan ramlade av, har det nu börjat titta ut små skottlingar. Ska bli intressant att se om de klarar att bära frukt nu igen. Plantan längst till vänster verkar för övrigt ha fått en knäpp. En gren bara växer och växt. Vette fanken var den är på väg.

Chilin jag fick av min svärmor har jag nu planterat om i en lite större kruka. Den ses längst till höger på bilden ovan. Den beter sig ganska märkligt som kanske syns. På fem centimeter stam har den lyckats skjuta ut nästan lika många blad som en av de stora plantorna. Varför vet jag inte, men det ska bli intressant att se vad som händer med den.

Näst längst till höger på bilden är en vattenmelonplanta. Det var mest på skoj bara som jag satte några kärnor efter en efterrätt för ett par veckor sedan. Nu har jag tre starka plantor på G.