Jag har i, så gott som, hela mitt liv gillat att stänga in mig själv bakom ett par hörlurar för att lyssna på musik. Under gymnasietiden gick jag (nästan) konstant runt med åtminstone ena hörluren i. Då var det Minidisc som gällde och den hade fantastiskt bra ljud!

Men på senare tid har jag märkt att jag tappat lusten att lyssna på musik i lurar. Det har helt enkelt inte varit roligt längre, oavsett vad jag lyssnat på. Och av någon märklig anledning så började det hela när jag gick över till att lyssna på musik från min mobil istället för den lösa mp3-spelaren. Ja, jag ska stolt och med hög stämma förkunna det: Sony Ericsson W660i suger! I alla fall ljudkvaliteten hos dess mp3-spelare.

“Ja, men vad förväntade du dig?”

Jag förväntade mig en mp3-spelare. Vad det här är de skickade med vet jag inte vad det är. Det kommer ljud från den och de verkar delvis låta ungefär som mp3-filerna ska. Men att säga att den faktiskt spelar mp3-filerna tycker jag är att överdriva något enormt.

Nej, nu får det bli återgång till min gamla Clix2 ett tag. Musik är skoj igen. Som det ska vara. Inte bara tråk tråk tråk.

Min pappas föräldrar hette Anna-Greta och Manfred. (Manfred kom från en syskonskara innehållandes båda könen.) Anna-Greta och Manfred fick tre söner. Mina farbröder Erik och Östen, samt min pappa Lennart. Erik fick en son, Jan-Olof, Östen fick två söner, Carl och Per och Lennart fick två söner, Gustaf och Manfred (jag). Carl har i sin tur fått två söner, Per har fått tre söner och jag har fått en son.

Ser du något mönster i det här? Efter min farmor och farfar har det alltså fötts fjorton pojkar och inte en enda flicka. Här är vi alla fjorton samlade (i åldersordning från höger till vänster, uppifrån och ner, bortsett från Elias som sitter i mitt knä) under förra årets mellandagar:

Nu är alltså Hanna (min flickvän) gravid igen med beräknat datum 29/12. Vi har hela tiden jobbat med arbetsnamnet Ludvig, för “det kan ju ändå bara bli en pojke i den här släkten”, men ändå haft halvseriösa gissningar och skojat om att det skulle bli en flicka.

Idag var vi äntligen på det andra ultraljudet och, mycket riktigt, det är en flicka.

Det sägs att de som löper störst risk att orsaka en olycka i trafiken är unga män som nyss tagit körkort. Jag har uppkörning nästa vecka. Dock är jag inte orolig för mig själv. Anledningen till att just unga män är mer olycksbenägna än andra är att de har en övertro om sig själva. De är dåliga på att bedöma sin egen körförmåga helt enkelt.

Jag vet att jag inte har kört bil mycket. Och jag vet att jag inte är en duktig förare (ännu). Dessutom vet jag att jag inte är duktig på att bedöma körförmåga. Däremot tycker jag mig tydligen vara en hejare på att bedöma min förmåga att bedöma körförmåga. Undrar om den övertron har motsvarande risker som ovan nämnda övertro? Antagligen inte i lika stor utsträckning. I alla fall inte så länge man kommer fram till att man suger.

(Beklagar detta nonsensinlägg. Jag har just börjat skolan och allt som ska göras och hinnas med snurrar runt i skallen på mig.)

Nu drar jag på semester. En vecka i Blekinge kommer sitta fint. Jag ska sitta på en gräsmatta, plugga körteori, dricka läsk och öl, umgås med familj och, mot slutet av veckan, Hannas släkt.

Två spännande saker händer på onsdag, och jag ska följa båda så gott det går. FRA-omröstningen i riksdagen och fotbollen.

I övrigt har du säkert sett att min, nu världsberömda, Sitename Generator har blivit en widget längst ner till höger på denna sida. Jag har dessutom utökat sortimentet av ord i den så att det totala antalet möjliga kombinationer ligger just över 650 000.

Jag har nog förresten glömt att berätta att resultaten från vårens kurser har kommit in i Ladok. 4:an i kursen Matematisk Statistik ger mig 138 högskolepoäng och det innebär alltså att jag nu (poängmässigt) har passerat halva utbildningen. Grattis till mig!

Det svåraste med att plugga på teknisk högskola är, i min mening, att välja kurser. Till hösten ska jag börja med två obligatoriska kurser, vilket ju inte räcker för att jag ska få CSN. Nej, jag måste välja till åtminstone två till. I listan över valfria kurser jag kan välja finns totalt cirka 150 kurser, varav (antagligen) ca hälften går under höstterminen, och vissa sträcker sig halvvägs in på vårterminen. Som om inte det vore nog ska jag sedan också klämma in en fördjupning (“Djupkorgar“) av sex möjliga. Och så måste jag samla minst 30 hp från “Breddkorgen” innehållande cirka 20 kurser. Av alla dessa kurser man kan välja beror flera på varandra, de går under olika perioder av läsåret och vissa går samtidigt och passar därmed inte ihop. Det hela slutar med ett mindre kaos. Tyvärr måste jag nog säga att kursutbudet är helkasst presenterat av skolan.

“Ole dole doff!”

Hmm… Undrar varför Systembolagets hemsida helt plötsligt är så seg?

Gott nytt år på er allihop!

Så där ja. Idag fick jag resultatet från tentan som jag skrev om förra veckan kommit. När jag gick därifrån, förra onsdagen, kändes det inte alls bra. Jag hade inte pluggat särskilt mycket och kände mig därför nervös inför huruvida jag hade förstått allting rätt. Att plugga ger inte bara kunskaper i ämnet man studerar. Det ger även självförtroende. Pluggar inte jag är det lätt hänt att jag undrar hur mycket jag egentligen har förstått. Tänk om jag missuppfattat allt och får underkänt och ett rått skratt i fejset?

Nåja. Den här gången hade jag (som vanligt) inte missuppfattat… någonting egentligen. Femma. Kadish!

Idag hade jag tentan from hell, Realtidsprogrammering. (Tentan bör dyka upp här inom de närmaste dagarna om du är sugen på ett försök.) Eller snarare tentan in-ya-face. Jag måste ändå säga att det innan kändes som att jag hade full koll. Tentan bestod av två delar, en teoridel och en programmeringsdel. Jag rev av teoridelen på < 90 minuter och det kändes gött, trots några små frågetecken (som jag tror att jag till slut lyckades reda ut). Sedan kom programmeringsdelen. Plötsligt lade jag märket till hur det runt mig stod en skog av händer som alla tillhörde ett stycke förvirrad student var.

Det tog nog en timme innan jag lyckades påkalla uppmärksamheten av en av lärarna. Tyvärr vet jag inte hur mycket det hjälpte. För att få bra svar måste man ha bra frågor. Och den frågan som kändes mest till hands just då, sittandes framför den uppgiften, var “Va?”. Och det är nog allmänt sett som en dålig fråga.

Efter lite över fem timmar sittandes på rumpen i tentasalen fick det vara nog. Jag tror jag fick fram vad jag kunde om monitorer. Jag tror jag fick fram, någorlunda, att jag kan den här, i övrigt, fantastiskt roliga kursen. Men någon fungerande kod, det bidde det inte idag.

P.S. Jag hatar att programmera på papper. “Vart sitter Insert-knappen på den här pennan?” D.S.

Den 22 mars 2004 skrev jag mitt första (publika) dagboksinlägg (vilket kan liknas vid en blogg) på communityt Helgon.net. De första stapplande inläggen blev fruktansvärt tråkiga och allmänt dåliga. Under åren gick mängden skrivande upp och ned. Nu känner jag att jag har landat. Efter runt 500 inlägg på tre år är jag klar. För på sistone har det bara varit ned. Ingen nedgång, bara total bottning. Jag har nämligen länge tyckt att dagboksinlägg på community varit för låst. Man måste nämligen vara medlem för att läsa dem. Den stora charmen med att skriva texter på det stora veveve är ju att vem som helst kan råka snubbla över mig på Google och tycka och tänka. Så jag har funderat mycket i banorna blogg. Och, well… här är den visst.

Ordet “blogg” härstammar, som du säkert vet, från det engelska ordet “weblog”. Det är jag osäker på om det säger så mycket. Något slags loggbok som ligger i något slags nät? Vad gör man där? Oklart.

Jag vet inte om det är en bra sak, men jag har till och med funderingar på att lägga upp recept jag gillar här. Jag måste ändå säga att ännu en rejäl receptsamling som ingen någonsin är intresserad av är precis vad världen behöver.

Jag tänker hur som helst skriva precis vad jag känner här. Fantasi fungerar väl genom att man aldrig riktigt vet vad för association som följer av en annan. Något slags rekursivt tänkande där man sakta men säkert jobbar sig bort från den ursprungliga tanken för att utforska platser i tankarna som man aldrig förr besökt. Svammel, svammel, svammel.

Du är givetvis välkommen att läsa och kommentera.

Jag studerar som bekant vid Lunds Tekniska Högskola. LTH är egentligen inte någon högskola utan den tekniska fakulteten vid Lunds Universitet. Innan jag började på teknis studerade min bror på motsvarande utbildning på KTH i Stockholm. Jag tyckte det hela verkade mucho tufft. Bara uttala orden “teknisk högskola”. Man känner utan större ansträngning en känsla av att där, där pysslar de med den senaste av den senaste tekniken.

Nu pluggar jag på LTH och jag har nu fått reda på vad det senaste i teknikvärlden är. Klicka, hör och häpna:

• “Har du sett min lilla katt” i calypso-stil [midi-fil]
• “Har du sett min lilla katt” i boogie-stil [midi-fil]
• “Blinka lilla stjärna” i calypso-stil [midi-fil]

Vi försöker alltså lära oss ett programmeringsspråk vid namn Haskell. Den här uppgiften gick ut på att programmera en melodi och en ackordföljd och utifrån det generera basgångar av olika stil. Det krävdes ett nystan av funktioner samt ett antal kala fläckar på huvudet för att komma rätt ibland alla musikteoretiska regler.