Medan debatten om FRA-lagen rasar på som vanligt här hemma i Sverige händer det stora saker inom integritetsområdet i det stora landet på andra sidan Atlanten. Den 16 juli meddelade Department of Homeland Security att federala agenter kan beslagta elektronisk utrustning från inresande till landet och hålla den under en “reasonable period of time”. Under tiden får de även dela med sig av innehållet till andra för översättning, dekryptering eller “other reasons”. Man kan bara se på och med skräckblandad njutning se hur “terroristerna” vinner när amerikanerna sakta men säkert monterar ned sin (så kallade) demokrati.

Jag vill dock poängtera att jag inte tycker amerikanernas störda lagar och regler gör (den relativt sett milda) FRA-lagen mer okej. De borde snarare ses som ett avskräckande exempel som vi andra bör hålla oss så långt borta ifrån som möjligt.

Källor: Engadget, Reuters, IDG

Som jag har förstått det fungerar många statliga datorsystem så att man hellre ger behörighet att ta del av information till för många än för få. Anställda på försäkringskassan kan söka på kändisar för att se vad de tar för bidrag. Socialsekreterare kan kolla inkomstuppgifter hos personer som inte är deras egna klienter. Och personal på sjukhus kan komma åt journaler de egentligen inte behöver. Det sistnämnda fick vi ju smakprov på då Anna Lindh vårdades på sjukhus och en anställd på Karolinska inte riktigt kunde hålla fingrarna i styr utan snokade där näsan inte hörde hemma.

Sedan finns det metoder i de här systemen för att ta reda på vem som har tittat på vad och vem som petat på vad. Kvinnan som läste Anna Lindhs journal fick till slut böter.Jag är helt övertygad om att FRA-lagen kommer få exakt samma följder.

Men nej, jag tror inte jag är ensam om att tro att informationssystem utnyttjas. FRA-lagens begränsningar kommer givetvis kontrolleras att den följs. Precis som begränsningarna i alla andra statliga informationssystem. Och lagbrott kommer påträffas, påföljder kommer utdömmas, det är jag helt övertygad om. Men det är inte de som jag anser vara mest skrämmande. Det mest skrämmande är: Hur stort blir mörkertalet?

Idag var det demonstration/manifestation mot FRA-lagen på Gustav Adolfs Torg här i Malmö. (Sydsvenskan) Jag måste säga att jag är imponerad av engagemanget. Från första början kändes det som att det inte var särskilt mycket folk där. Men när tåget ringlade iväg mot Stortorget märkte man att det faktiskt en riktigt stor samling demonstranter. Det som egentligen var mest imponerande var att folk från alla politiska håll och kanter var där. Allt från “Bevara Christiania”-människor till riktiga lejonmanar. Alla riksdagspartiernas ungdomsförbund hade dessutom talare och jag får säga att pikarna och pajerna totalt uteblev. Näst intill allt hölls till den aktuella frågan.

Och regeringen fortsätter visa sig från sin dåliga sida. Tidigare har jag ändå haft något slags respekt för F. Reinfeldt. Men hans uttalande i Rapport igår talar sitt tydliga språk att han tycker att folket inte ska lägga sig i styrningen av det här landet:

“Det är nog bra om de kyler ned sig lite.”

Och politikens högre höns fortsätter att prata om terroristhot och onda människor. Men jag har fortfarande inte sett eller hört om de faktiskt har något att gå på. Vad vet de? Vad är det de inte berättar för oss?

Precis som Snild Dolkow sa i sitt tal idag, jag vill inte vara emot den här lagen. Övertyga mig gärna så kan jag slappna av, känna mig trygg och njuta av min lediga sommar med Elias!

Nu märker man allt tydligare att vi är, näst intill, så långt från alla riksdagsval som möjligt. Nu är tiden att driva (kuppa/smyga/smussla?) igenom de förslag man vet att folket inte tycker om, då de nu bör ha så lite påverkan på alla val som möjligt. I onsdags röstades exempelvis FRA-lagen igenom i riksdagen. Jag vågar påstå att den lagen inte har något folkligt stöd.

Det har länge, och i många omgångar, diskuterats i Sverige huruvida man ska upprätta DNA-register över diverse delar av befolkningen. Oftast brukar man höra kraftigt motstånd eftersom man kan anse att det drabbar den personliga integriteten. Nu vill tydligen regeringen hugga en stor, rostig kniv i ryggen på vårt förtroende för staten genom att utreda om man bör tillåta att polisen beslagtar prover ur PKU-registret. PKU-registret är en biobank innehållande DNA-prover från (så gott som?) alla födda sedan 1975 (även några innan). Om inte jag minns helt fel, så hette det när Elias föddes att det handlade om att söka efter vissa genetiska sjukdomar. Enligt Wikipedia är biobanken till för forskning.

Vilket meddelande hoppas regeringen sända till människor som gett sitt DNA till forskning och på köpet fått sitt DNA registrerat hos polisen? “—Nej, lita aldrig på det här med forskningssyfte. Saker kan när som helst användas på helt andra sätt som valfri regering i framtiden kan komma på.”

Som tur var kan man med ganska lite ansträngning få sitt DNA-prov borttaget från biobanken. Trodde du ja! Enligt Dagens Medicin har samma utredare (Margit Kärrström) som ska utreda om biobanken bör öppnas för polisen även utreda om möjligheten till utträde ur biobanken bör stoppas!

Jag saknar ord! Detta är, i mina ögon, ett oerhört fult sätt att försöka gå förbi hindren som upprättandet av ett polisiärt DNA-register skulle innebära. Dessutom på bekostnad av människors vilja att hjälpa svensk forskning.

Observera att bilden jag länkar till i HTML-koden just efter denna text på den här sidan ägs av mig och är upphovsrättsskyddad. Den får alltså varken laddas ner eller spridas av dig eller någon annan. Bilden är min.

Ser du den? Då har du laddat ner den. Är du brottsling på rymmen nu?

Alla andra bloggare har ju skrivit om FRA-lagen så då kan ju inte jag vara sämre.

Maktlösheten gör sig ständigt påmind. Jag misstänker att jag inte är ensam bland kritikerna av lagen att känna mig maktlös. Man hör väldigt få som faktiskt är anhängare till lagen, åtminstone utanför regeringen och FRA. Kritiker av lagen kryllar det däremot av, och det är inte vilka hobbytyckare som helst: Rikspolisstyrelsen, SÄPO, journalistorganisationer, juristorganisation, “bloggosfären“… osv. De flesta verkar lida lagchock av förslaget. Men ändå sägs det att det lutar kraftigt mot att lagen på onsdag kommer klubbas igenom. Det är demokrati det!

Samtidigt är det ju det här vi har valt. Vi bor i ett demokratiskt land. Vill tillräckligt många tillräckligt samma så bör inte blogstorm av den här (i skrivande stund 3085 aktuella inlägg innehållande sökordet “fra”) kalibern behöva ske.

Givetvis bör jag dock även ställa mig frågan om det verkligen är så många som är emot lagförslaget som det känns. Det kanske i själva verket bara är bloggosfären och enstaka organisationer som inte gillar det. Oj, det var nästan en ännu läskigare tanke…

Nu är jag inte alls insatt i hur FRA arbetar, men jag läste någonstans att de bland annat tar uppdrag från regeringen. Och alla känner väl till det gamla uttrycket “Regler är till för att brytas” (inte minst FRA). Det luktar en ny IB-affär lång väg, med skillnaden att FRA-affären händer mitt framför våra näsor.

Nej, det här går helt i samma anda som all populärpolitik har gjort sedan 9/11 (dock är det här inte ens populärt). Man vill skydda sin demokrati från illvilliga terrorister som hatar vår frihet och det faktum att våra kvinnor får bada topless på vissa bad genom att avskaffa demokratin.

Hösten 2005 fick jag lägenhet på studenthuset Rönnen vid Värnhem i Malmö. Det var en hyreslägenhet på 25 m² för ~3700:-/månad. Jag tyckte det var lite mer än jag kunde klara av, så jag sökte bostadsbidrag. Och det fick jag. I veckan fick jag ett brev (daterat 2008-01-21) från Försäkringskassan. I brevet stod att de nu hade kommit fram till mitt slutgiltiga bostadsbidrag för 2006. ‘Ja, det var faan på tiden’ tänkte jag. ‘Som jag har väntat!’ De hade kommit fram till att jag fick 674:- för lite. Dock betalar de inte ut belopp som understiger 1200:-.

Och här kommer så mina frågor. Hur mycket kostade det att räkna ut det här, som slutade i ingenting (förutom ett C5-kuvert och två A4-sidor myndig text)? Om jag sökte bostadsbidrag 2006, till ett boende jag hade 2006, för att jag behövde det 2006, varför ska de då betala ut det ett år senare? Hade jag verkligen behövt pengarna hade jag varit hemlös vid det här laget. Och inte ens nu får jag ut mina bidrag, eftersom de är för små!

Jag har på senare tid sett en och annan människa som skrivit insändare och klagat över att de blivit avkrävda det de fått i bostadsbidrag därför att de under samma år (dock inte medan de fick bostadsbidrag) jobbat. Bostadsbidraget räknas nämligen efter inkomsten under ett helt år. Är du arbetslös under en del av året så bör du med andra ord vara väldigt försiktig med att söka hjälp med hyran. För får du ett jobb senare under samma kalenderår finns det stor risk att bidraget krävs tillbaka.

Jag tycker personligen att det här låter helt vrickat. Om någon har en bra anledning till varför det ska vara så här, upplys mig gärna!

SVTs Uppdrag Granskning berättade ikväll om hur de svenska storbankerna tjänar stora pengar på svenskarnas fondsparande och hur de virrar bort kunderna i avancerade indexjämförelser för att få fonderna att se ut som att de går bra. Jag gick själv in på mina fonder och upptäckte att de mycket riktigt hade gått sämre än de index man skulle kunna jämföra med. I studion efter reportaget sas det ett par gånger att svenskarna generellt sett har alldeles för stort förtroende för banker. Vi tror på vad de säger och de råd de ger. I vilken annan bransch gör man det utan att vara väldigt säker på vad man gör? Den inbjudna ekonomijournalisten tyckte att vi skulle börja vara mer kritiska mot bankerna.

Och jag kan inte annat än hålla med. Jag kände mig väldigt trygg när jag hade kontakt med min bank för att låna pengar till lägenheten jag sitter i nu. Det kändes som att tjänstemannen var på min sida gentemot banken. Men så var det givetvis inte alls. Bankerna är precis som vilka stora företag som helst. Pengar är vad de vill ha och ingenting annat.

Som jag ser det styrker det här ännu mer att en friare marknad inte är svaret. Gång på gång visar företag med möjligheterna att de tar varje chans de får att skinna andra på pengar. När de blir påkomna är de som barnet med fingrarna i kakburken. De backar ett par steg, drar sandalen lite fram och tillbaka i gruset, ser oskyldiga ut och traskar sedan suget vidare i jakt på nästa kakburk.

På Branteviksgatan precis vid vårt hus råder det total parkering. Det är en tvåriktad gata, men bara en bil får plats åt gången. Båda sidorna är konstant packade med parkerade bilar. På vår sida om den här vägen ligger vår brf. På andra sidan ett par andra brf:ar och en stor lekplats. Vägen korsas med andra ord flitigt.

Idag blev jag alldeles förskräckt (gubbigt, jag vet!) av hur en ung ligist i en högljudd bil körde i den trånga passagen. Det är inte helt omöjligt att Elias, när han blir äldre, ska korsa den vägen flera gånger i veckan. Jag korsar den vanligtvis ett par gånger i veckan och sikten är dålig.

Sydsvenskan skrev i torsdags att effekten av höjningen av bötesbeloppen för trafikförseelser inte blev långvarig. Och jag håller med, folk kör fortfarande som idioter. Sydsvenskan menar vidare att en svensk motsvarighet till det danska klippekortet skulle kunna vara något. Och tydligen lämnas ett sådant förslag till regeringen om några veckor.

För vad är syftet med en bot? Som jag har förstått det så är det för att man ska lära sig vad som händer när man bryter mot reglerna så att man inte gör om det. Gör man inte om det så är det ju bra. Men åker man på tre trafiksynder på tre år (exempelvis), ska man verkligen ha körkort då? Har man inte klart och tydligt lagt fram att man inte förstår då? Det vill jag mena.

Något liknande tycker jag bör gälla för felparkering. Tre felparkeringar, sedan tas bilen i beslag och säljs som metallskrot.

Bara ett kort inlägg för dig som missat det. När jag nu redan en gång ikväll skrivit cyberpunk kan jag lika gärna fortsätta. Intresseorganisation som utredare i sitt egna mål? Varför inte!