Efter att ha suttit ett antal timmar med att försöka få Windows 7 att få tillgång till mina utdelade filer på Ubuntu-burken körandes Samba gav jag upp. Men nu kom jag på att jag även hade sshd igång. Så jag laddar ner WinSCP och kopplar upp mig. Allt fungerade direkt, efter cirka 30 sekunders jobb.

Jag har länge tänkt att jag på något sätt skulle vilja dela med mig av min vardag till folk jag känner genom foton. Jag höll på med bilddagboken ett tag, men det blev så tråkigt att ladda upp bilder där med deras formulär. Men nu har jag äntligen fått tummen ur och löst problemet för mig själv, åtminstone tillfälligt.

Jag har nämligen, med hjälp av en del exempel och en bristfällig API-dokumentation slängt ihop ett script för att ladda upp bilder på Bilddagboken. Det är skrivet i PHP och använder sig av curl (både programmet curl och libcurl i PHP, funderar på att ändra till bara libcurl), notify-send och zenity. Jag kör det i Ubuntu Karmic 64 bit, men det funkar alldeles säkerligen under andra operativsystem också, kanske med lite pill. Jag tänkte hur som helst dela med mig av scriptet i fråga. Jag personligen har lagt scriptet i ~/.gnome2/nautilus-scripts/ för att kunna högerklicka på bilder och ladda upp dem direkt från Nautilus, men det går ju att göra på andra sätt.

Scriptet läser även ut datumet som namnet på katalogen bilden ligger i, i formatet ÅÅÅÅ-MM-DD eller ÅÅÅÅ_MM_DD. Det går givetvis lätt att fixa på något annat vis om så önskas (exempelvis från EXIF-taggarna).

För att använda Bdbs API krävs en API-key och ditt userid. Kommentarer i koden beskriver hur man skaffar apikey och tar reda på userid.

Och här är koden (hos pastebin).

Update: Jag har jobbat vidare en del på koden. Här är en senare variant.

Inte helt sällan inom mitt område av studier är det problem man ska lösa. Dessutom problem kan ofta delas in i grupper av problem där de olika problemen har olika metoder för hur de ska lösas. Ibland kan en grupp problem ha som lösning att man omformulerar problemet och joxar runt det lite grand så att det ser ut som en annan grupp av problem som går att lösa mer direkt.

För någon vecka kom jag att tänka på det här med mjukvara. Hur många olika mjukvaror har det utvecklats under historien? Även om vi inte räknar uppdateringar och mindre utökningar som nya program så skulle jag tro att kvoten (antal utvecklade program) / (antal olika, av dess program, lösta problem) är ganska hög. Alltså att det finns väldigt många program/system som löser exakt samma grundläggande problem. Om man bara kunde identifiera dessa distinkta problem-typer borde man väl i teorin kunna skriva Det Sista Programmet™. Alltså skriva det sista programmet som någonsin behövde skrivas. Programmet som kan lösa alla tänkbara problem som någonsin skulle kunna tänkas behöva lösas av en dator. Man kanske skulle få jobba med att anpassa användargränssnitt och annan kosmetik efter rådande normer och mode. Men i övrigt skulle världens problemlösning vara tryggad.

Nackdelen med den här tanken skulle jag väl kunna tänka mig är att mängden problem som kan behöva lösas är så astronomiskt stort att det… Jag behöver nog inte skriva mer nu.

Jag har nu avslutat, lämnat in och blivit nöjd med det roligaste projektet på LTH (hittills). Kursen heter Optimerande Kompilatorer och hålls av kompilatorernas Yoda Jonas Skeppstedt.

Projektet gick ut på att vi fick en simpel kompilator för en förenklad variant av C med inbyggd simulator som vi skulle utöka med optimeringar. Målet var att en bifogad benchmark skulle köras på så få klockcykler som möjligt.

Inte nog med att jag och Jesper vann, vi spöade även alla de tidigare åren med ganska god marginal. Orginalkompilatorn körde benchmarken på ~180.000 klockcykler. Tidigare rekordet från 2007 var på 1047 klockcykler. Vår kompilator fick ner det till 950 klockcykler. (Enda besvikelsen var väl att vi inte lyckades slå dem med 100, vilket var målsättningen mot slutet.)

De kommentarer vi fått efter att vårt resultat blev (ehrm) offentligt har verkligen varit självförtroendehöjande. Jonas själv trodde inte det var möjligt att få ner siffran under 1000. Minst sagt en boost!

Så, har man äntligen kommit loss och skaffat sig en online backup. Efter många års letande med ljus och lykta har valet äntligen gjorts och landat på Jungle Disk. Detta motiveras främst med att det finns bra stöd för Linux, det låga priset, samt det faktum att man bara precis betalar för det man använder.

Den första backupen verkar, som väntat, bli en långdragen historia. För närvarande transporteras data med den hisnande hastigheten 200 kbit/s över min 10 Mbit-lina. Med 25.7 GiB data att kopiera beräknas jobbet ta tolv dygn på sig att bli färdigt. Knappast hållbart va?

Jag råkade härom dagen snubbla på något jag tyckte var intressant. Det är ju onekligen så att fildelningen debatteras för fullt nu, och har gjorts så de senaste åren. Men det finns en aspekt på frågan jag tycker har kommit i skymundan.

Jag skulle utan problem kunna skriva ett kort litet program som “krypterar” en fil, låt oss kalla den M, med en nyckel, låt oss kalla den K, som är helt slumpmässigt genererad av mig. Resultatet av denna kryptering blir en ny fil, låt oss kalla den C, som innehåller, vad som vid första anblicken ser ut som, skräp. Visst, det är fortfarande samma innehåll som i filen M, förutsatt att man har rätt nyckel för att dekryptera filen. Så var M upphovsrättsskyddad (exempelvis av Bitney), bör C vara det också. Och dekrypterar jag den krypterade filen C med nyckeln K så får jag tillbaka filen M. Så långt allt finfint.

Men antag nu att det här programmet kan generera en annan nyckel, som vi kallar K2, som, när den används för att dekryptera C ger en helt annan fil M2, vilken innehåller en låt med Madonna. I detta fall blir det uppenbart att upphovsrätten för den krypterade filen C tillhör Madonna.

Frågan blir nu, givetvis, vem har rätt att stämma mig? Madonna eller Britney? Är kryptotexten verkligen upphovsrättsskyddad? Eller är det i själva verket nyckeln till kryptotexten som ägs av respektive artist? Sannolikt inte. Om jag vill skulle jag kunna byta ut min slumpgenererade nyckel mot en redan befintlig nyckel, som genererats för något helt annat verk och då skulle den nyckeln dessutom kunna dekryptera en fil innehållandes en låt av, exempelvis, Metallica.

Det jag efterfrågar i debatten är därför, huruvida det verkligen är möjligt att ha upphovsrätt på digitalt material. Matematik sågar frågan vid fotknölarna. Ett verk kan ha flera olika representationer. Oändligt många faktiskt. Är alla dessa upphovsrättsskyddade? Med rätt nyckel kan en fil som innehåller en låt med Metallica dekrypteras till en fil som innehåller en låt med Britney Spears.

När jag skriver att “jag skulle utan problem kunna”, så menar inte jag att jag är något computer wizz. Det är bara ett väldigt enkelt program att slänga ihop om man kan något programmeringsspråk och känner sin XOR. Jag har för skojs skull slängt ihop ett sånt program. Jag misstänker att ingen av er kommer orka testa det, men det gör exakt det som beskrivs ovanför.

Genom att köra kommandot java CCrypt fil1 fil2 får jag ut tre filer. C, som innehåller kryptotexten, K som innehåller nyckeln för att få ut fil1 ur C samt K2 som innehåller nyckeln för att få ut fil2 ur C. Genom att sedan köra kommandot java CDeCrypt K2 C får jag tillbaka fil2 och motsvarandet för K och fil1.

• CDeCrypt.java
• CCrypt.java

Det jag råkade stöta på häromdagen var OFF System. De har implementerat den här principen till fullo. OFF System är ett fildelningsprogram som delar upp filer i mindre block och sedan kombinerar dem hej vilt med andra filer. Data lagrad i OFF System kan således inte direkt sägas tillhöra någon, då datan kan tillhöra flera olika verk. Och den data som inte tillhör flera verk är slumpgenererad av systemet självt, och således inte upphovsrättsskyddad. Projektet är dock outvecklat och användarovänligt. Men det är en intressant idé och skulle nog kunna bli något stort.

Imorgon kl. 8.10 avgår minibussen som ska ta mig från Lund till Utrecht, Holland där jag ska tävla i NWERC (Northwestern Europe Regional Programming Contest) där jag ska gnugga mina geniknölar och tävla i programmering. För den som vill följa tävling (som går av stapeln på söndag förmiddag) finns denna hemsidan. Är du sugen på att titta på vad för slags problem vi kommer syssla med kan du ta en titt på tävlingens hemsida från förra året.

Önska mig lycka till!

Jag fick för några månader sedan en idé om ett musikinstrument jag aldrig hört talas om. Jag kallar det spontant för Dopplerorgel. Den fungerar som så att ett antal högtalare sitter monterade på ett band som sitter runt två motordrivna hjul. Konstruktionen sitter innesluten i en låda med ett hål på ena sidan. Då högtalarna rör sig mot hålet och med membranet riktat mot hålet spelar de en konstant ton. Genom att variera hastigheten på motorerna, hjulen och därmed också bandet och högtalarna kan man få olika toner tack vare dopplereffekten. Krångligt sätt att få olika toner, men man lär ju få ett minst sagt karakteristiskt ljud i alla fall.

Problemet uppstod igår när jag satte mig och räknade lite på hur snabbt bandet egentligen skulle behöva röra sig. Dopplereffekten följer enligt Wikipedia följande formel:

(för hastigheter << c)

där är den av observatören uppfattade frekvens, frekvensen hos avsändaren, är våghastigheten i mediet, är avsändarens hastighet. Jag räknade med den trevliga C-tonen 220 Hz som grundton och ville höja den en oktav, det vill säga till 440 Hz. Löser man ut ur ekvationen ovanför blir det

med ljudhastigheten 330 m/s blir då bandets hastighet cirka 165 m/s eller 594 km/h.

Jag får nog fila lite mer på den här idén innan jag verkställer den.

Ursäkter har alltid fascinerat mig. En ursäkt förändrar ju egentligen aldrig någonting. Kommer du för sent till jobbet? Långa bilköer? Det förändrar ingenting, du är fortfarande sen. Äter du godis på en vardagskväll trots att du lovat dig själv att låta bli? Har det varit en tung dag? Det förändrar ingenting, du får fortfarande diabetes och klägg i ådrorna. De två enda syftena en ursäkt kan ha är att ge en förklaring eller att få ursäktaren att känna sig bättre. Varför det egentligen känns bättre när man lassat upp en totalt meningslös ursäkt vet inte jag.

IDG skriver idag om nättidningen Fastbikes.se vars databas innehållande 1300 artiklar, nyheter, tester och reportage har tappats bort i cyberrymden. Serverdrift och backup hade hyrts in från företaget Ipeer, som dock inte tagit en enda av de dagliga backups som utlovats. I ett sånt här läge är det ju en klassiker att skylla ifrån sig på det (mycket intetsägande) Tekniska Felet™. Men nej, de har istället valt att förklara sin fadäs som ett (minst lika intetsägande) “mänskligt misstag” (eller “mänskliga faktorn” på Fastbikes.se).

Jag har äntligen kommit loss och programmerat lite! Jag håller på med ett spel jag kallar TimeTanks. Skjuta monster och klara banor, with a twist, är tanken. Är man inte nöjd med hur man genomförde banan kan man resa tillbaka i tiden och spela om banan tillsammans med sig själv. Dock får man procentuellt poängavdrag för varje tidsresa. Blir man dödad färdas man automatiskt tillbaka i tiden. Här kommer några screenshots av hur långt jag kommit hittills, för den som är intresserad: