Min kära son har nyligen passerat den mycket mogna åldern 17 månader. Så smått har han börjat lära sig mer och mer av konsten att översätta saker han ser till saker man kan uttala. Det rör sig givetvis om enkla saker så som vissa djur, personer och småprylar. Det är självklart oerhört roligt att han utvecklas och lär sig mer om sin omgivning, men ibland kan man ändå känna att man vill stoppa en socka i munnen på honom.

För ett par dagar sedan satt vi efter frukosten och bläddrade lite i Sydsvenskan. Plötsligt dök det på en sida upp ett av fotona från Abu Ghraib-fängelset i Irak. Artikeln den tillhörde handlade, om jag inte missminner mig, om den kvinnliga militär som fick flerårigt fängelsestraff för sina brott som fångvaktare. Och när den här bilden dyker upp, föreställandes den aktuella kvinnan hållande en fånge i koppel utbrister den käre sonen glatt:

–Vovve!

I förrgår gick jag och Hanna på Ölcaféet och åt en bakpotatis till lunch. Just som vi hade fått vår mat kom det blått, oväntat, oönskat, objudet lunchsällskap:

Japp, en sopbil ställde sig och tömde restaurangsopor fem meter ifrån vårt bord.

Det svåraste med att plugga på teknisk högskola är, i min mening, att välja kurser. Till hösten ska jag börja med två obligatoriska kurser, vilket ju inte räcker för att jag ska få CSN. Nej, jag måste välja till åtminstone två till. I listan över valfria kurser jag kan välja finns totalt cirka 150 kurser, varav (antagligen) ca hälften går under höstterminen, och vissa sträcker sig halvvägs in på vårterminen. Som om inte det vore nog ska jag sedan också klämma in en fördjupning (“Djupkorgar“) av sex möjliga. Och så måste jag samla minst 30 hp från “Breddkorgen” innehållande cirka 20 kurser. Av alla dessa kurser man kan välja beror flera på varandra, de går under olika perioder av läsåret och vissa går samtidigt och passar därmed inte ihop. Det hela slutar med ett mindre kaos. Tyvärr måste jag nog säga att kursutbudet är helkasst presenterat av skolan.

“Ole dole doff!”

Så där ja. Idag fick jag resultatet från tentan som jag skrev om förra veckan kommit. När jag gick därifrån, förra onsdagen, kändes det inte alls bra. Jag hade inte pluggat särskilt mycket och kände mig därför nervös inför huruvida jag hade förstått allting rätt. Att plugga ger inte bara kunskaper i ämnet man studerar. Det ger även självförtroende. Pluggar inte jag är det lätt hänt att jag undrar hur mycket jag egentligen har förstått. Tänk om jag missuppfattat allt och får underkänt och ett rått skratt i fejset?

Nåja. Den här gången hade jag (som vanligt) inte missuppfattat… någonting egentligen. Femma. Kadish!

Idag hade jag tentan from hell, Realtidsprogrammering. (Tentan bör dyka upp här inom de närmaste dagarna om du är sugen på ett försök.) Eller snarare tentan in-ya-face. Jag måste ändå säga att det innan kändes som att jag hade full koll. Tentan bestod av två delar, en teoridel och en programmeringsdel. Jag rev av teoridelen på < 90 minuter och det kändes gött, trots några små frågetecken (som jag tror att jag till slut lyckades reda ut). Sedan kom programmeringsdelen. Plötsligt lade jag märket till hur det runt mig stod en skog av händer som alla tillhörde ett stycke förvirrad student var.

Det tog nog en timme innan jag lyckades påkalla uppmärksamheten av en av lärarna. Tyvärr vet jag inte hur mycket det hjälpte. För att få bra svar måste man ha bra frågor. Och den frågan som kändes mest till hands just då, sittandes framför den uppgiften, var “Va?”. Och det är nog allmänt sett som en dålig fråga.

Efter lite över fem timmar sittandes på rumpen i tentasalen fick det vara nog. Jag tror jag fick fram vad jag kunde om monitorer. Jag tror jag fick fram, någorlunda, att jag kan den här, i övrigt, fantastiskt roliga kursen. Men någon fungerande kod, det bidde det inte idag.

P.S. Jag hatar att programmera på papper. “Vart sitter Insert-knappen på den här pennan?” D.S.

Om man står på ett speciellt ställe framför diskhon i köket, förslagsvis med en diskborste i näven, så hör man ljudet från min dator väldigt bra. För att ta sig dit måste ljudet svänga 90 grader åt vänster, färdas framåt två meter, svänga 90 grader vänster, framåt två decimeter, svänga nästan 90 grader åt vänster och sedan färdas de cirka två meter det är fram till mina öron. Eller så är det så att ljudet studsar på något märkligt sätt. Jag ska ägna morgondagen åt att gå till botten med det här. Jag kanske tar en och annan kort paus och pluggar lite inför tentan på onsdag. Pssht.

Fråga: Vad är det för likhet mellan kärlek och gult, kladdigt, illaluktande bajs?

Svar: Elias är duktig på att sprida båda två.

Jag hade två bra föreläsningar idag. Algodat-föreläsaren lyckades klämma ur sig båda fraserna ”stoppa upp den där bak” och ”då får jag ta den bakifrån”. Matteföreläsaren var borta så vi fick en vikarie. En flummig ung herre vid okänt namn. Han trodde det spökade och var allmänt konstig. Han skulle skriva ”typ”, T-U-P. ”Tupp? Näe, typ!”.
Inte? I guess you had to be there…

Gå, prata eller koda C. Vad lär sig ett barn först?

Jag kommer bli en kick ass farsa…
(Och inte bara för att jag håller på och läser genom hela Chopping Block.)