Jag har nämligen, med hjälp av en del exempel och en bristfällig API-dokumentation slängt ihop ett script för att ladda upp bilder på Bilddagboken. Det är skrivet i PHP och använder sig av curl (både programmet curl och libcurl i PHP, funderar på att ändra till bara libcurl), notify-send och zenity. Jag kör det i Ubuntu Karmic 64 bit, men det funkar alldeles säkerligen under andra operativsystem också, kanske med lite pill. Jag tänkte hur som helst dela med mig av scriptet i fråga. Jag personligen har lagt scriptet i ~/.gnome2/nautilus-scripts/ för att kunna högerklicka på bilder och ladda upp dem direkt från Nautilus, men det går ju att göra på andra sätt.

Scriptet läser även ut datumet som namnet på katalogen bilden ligger i, i formatet ÅÅÅÅ-MM-DD eller ÅÅÅÅ_MM_DD. Det går givetvis lätt att fixa på något annat vis om så önskas (exempelvis från EXIF-taggarna).

För att använda Bdbs API krävs en API-key och ditt userid. Kommentarer i koden beskriver hur man skaffar apikey och tar reda på userid.

Och här är koden (hos pastebin).

Update: Jag har jobbat vidare en del på koden. Här är en senare variant.

För någon vecka kom jag att tänka på det här med mjukvara. Hur många olika mjukvaror har det utvecklats under historien? Även om vi inte räknar uppdateringar och mindre utökningar som nya program så skulle jag tro att kvoten (antal utvecklade program) / (antal olika, av dess program, lösta problem) är ganska hög. Alltså att det finns väldigt många program/system som löser exakt samma grundläggande problem. Om man bara kunde identifiera dessa distinkta problem-typer borde man väl i teorin kunna skriva Det Sista Programmet^TM. Alltså skriva det sista programmet som någonsin behövde skrivas. Programmet som kan lösa alla tänkbara problem som någonsin skulle kunna tänkas behöva lösas av en dator. Man kanske skulle få jobba med att anpassa användargränssnitt och annan kosmetik efter rådande normer och mode. Men i övrigt skulle världens problemlösning vara tryggad.

Nackdelen med den här tanken skulle jag väl kunna tänka mig är att mängden problem som kan behöva lösas är så astronomiskt stort att det… Jag behöver nog inte skriva mer nu.

Projektet gick ut på att vi fick en simpel kompilator för en förenklad variant av C med inbyggd simulator som vi skulle utöka med optimeringar. Målet var att en bifogad benchmark skulle köras på så få klockcykler som möjligt.

Inte nog med att jag och Jesper vann, vi spöade även alla de tidigare åren med ganska god marginal. Orginalkompilatorn körde benchmarken på ~180.000 klockcykler. Tidigare rekordet från 2007 var på 1047 klockcykler. Vår kompilator fick ner det till 950 klockcykler. (Enda besvikelsen var väl att vi inte lyckades slå dem med 100, vilket var målsättningen mot slutet.)

De kommentarer vi fått efter att vårt resultat blev (ehrm) offentligt har verkligen varit självförtroendehöjande. Jonas själv trodde inte det var möjligt att få ner siffran under 1000. Minst sagt en boost!

Sydsvenskan skriver lite om nattens brand och även förra branden.

Den första backupen verkar, som väntat, bli en långdragen historia. För närvarande transporteras data med den hisnande hastigheten 200 kbit/s över min 10 Mbit-lina. Med 25.7 GiB data att kopiera beräknas jobbet ta tolv dygn på sig att bli färdigt. Knappast hållbart va?

Men för några veckor sedan damp det ned en liten överraskning i form av en mobilräkning. Mobilräkningen i sig var ingen överraskning, däremot påstod den att jag hade varit i Danmark den 7 juli och tagit emot ett drygt två minuter långt telefonsamtal. Jag antar att min operatör råkar ha dålig täckning just där och deras danska kompanjon väldigt bra täckning.

Då ställer man sig självklart frågan; Vad är det som avgör vilken taxa jag är skyldig att betala? Är det i vilket land jag faktiskt befinner mig, eller bara helt enkelt vilket nät jag använder? Som konsument vet jag vad jag tycker är rimligt.

P.S. Och ja, man hade absolut kunnat klippa in något skämt om att Skåne ju faktiskt tillhör Danmark här, men det känns uttjatat. D.S

Men, sommaren medför även ondska i surrande form, nämligen; myggan! Denna lilla blodsugare är, i min mening, vad som står mellan mänskligheten och den perfekta sommaren. Därför tänkte jag starta en kampanj. Denna kampanj tänkte jag kalla “Humanus Sticticus”.

Själv är jag en sån som aktivt jagar myggor. Ser jag en mygga i min närhet, jagar jag den och likviderar den. Jag har på senare tid kommit på att detta egentligen inte är någon långsiktig lösning i kampen mot kliandet. (För det är ju inte myggan i sig som är problemet, utan kliandet den orsakar.) Kampanjens mål är att få folk att, istället för att jaga efter alla myggor, enbart utplåna de myggor som faktiskt ger sig på människor. Detta bör ge de myggor som av genetisk anledning inte ger sig efter människor en fördel i det naturliga urvalet, vilket till slut bör leda till att vi får en ny, humanare mygga.

Kortsiktigt kanske man kan hoppas på att det selektiva dödandet sänder en signal även till de myggor som ännu inte fått den viktiga genförändringen, att don’t mess with us, and we won’t mess with you. Ett slags vapenvila med laddade vapen helt enkelt. Kanske.

Mer läsning om Stockholmsprogrammet.

Jag skulle utan problem kunna skriva ett kort litet program som “krypterar” en fil, låt oss kalla den M, med en nyckel, låt oss kalla den K, som är helt slumpmässigt genererad av mig. Resultatet av denna kryptering blir en ny fil, låt oss kalla den C, som innehåller, vad som vid första anblicken ser ut som, skräp. Visst, det är fortfarande samma innehåll som i filen M, förutsatt att man har rätt nyckel för att dekryptera filen. Så var M upphovsrättsskyddad (exempelvis av Bitney), bör C vara det också. Och dekrypterar jag den krypterade filen C med nyckeln K så får jag tillbaka filen M. Så långt allt finfint.

Men antag nu att det här programmet kan generera en annan nyckel, som vi kallar K2, som, när den används för att dekryptera C ger en helt annan fil M2, vilken innehåller en låt med Madonna. I detta fall blir det uppenbart att upphovsrätten för den krypterade filen C tillhör Madonna.

Frågan blir nu, givetvis, vem har rätt att stämma mig? Madonna eller Britney? Är kryptotexten verkligen upphovsrättsskyddad? Eller är det i själva verket nyckeln till kryptotexten som ägs av respektive artist? Sannolikt inte. Om jag vill skulle jag kunna byta ut min slumpgenererade nyckel mot en redan befintlig nyckel, som genererats för något helt annat verk och då skulle den nyckeln dessutom kunna dekryptera en fil innehållandes en låt av, exempelvis, Metallica.

Det jag efterfrågar i debatten är därför, huruvida det verkligen är möjligt att ha upphovsrätt på digitalt material. Matematik sågar frågan vid fotknölarna. Ett verk kan ha flera olika representationer. Oändligt många faktiskt. Är alla dessa upphovsrättsskyddade? Med rätt nyckel kan en fil som innehåller en låt med Metallica dekrypteras till en fil som innehåller en låt med Britney Spears.

När jag skriver att “jag skulle utan problem kunna”, så menar inte jag att jag är något computer wizz. Det är bara ett väldigt enkelt program att slänga ihop om man kan något programmeringsspråk och känner sin XOR. Jag har för skojs skull slängt ihop ett sånt program. Jag misstänker att ingen av er kommer orka testa det, men det gör exakt det som beskrivs ovanför.

Genom att köra kommandot java CCrypt fil1 fil2 får jag ut tre filer. C, som innehåller kryptotexten, K som innehåller nyckeln för att få ut fil1 ur C samt K2 som innehåller nyckeln för att få ut fil2 ur C. Genom att sedan köra kommandot java CDeCrypt K2 C får jag tillbaka fil2 och motsvarandet för K och fil1.

• CDeCrypt.java
• CCrypt.java

Det jag råkade stöta på häromdagen var OFF System. De har implementerat den här principen till fullo. OFF System är ett fildelningsprogram som delar upp filer i mindre block och sedan kombinerar dem hej vilt med andra filer. Data lagrad i OFF System kan således inte direkt sägas tillhöra någon, då datan kan tillhöra flera olika verk. Och den data som inte tillhör flera verk är slumpgenererad av systemet självt, och således inte upphovsrättsskyddad. Projektet är dock outvecklat och användarovänligt. Men det är en intressant idé och skulle nog kunna bli något stort.

IDG och Times skriver om hur “European Union’s council of ministers” beslutat att polisen i EU ska få bryta sig in i privata datorer i jakt på bevis. Enligt artikeln i IDG har EU gett klartecken till polisen i samtliga medlemsstater att införa detta system. Och vad behövs för att dessa inbryt ska tillåtas? Enligt artikeln krävs endast att en polischef anser/tror att det förkommer brott eller att man kan förhindra brott. Anser? Tror?

Det här börjar bli smått löjligt. Det är nästan så man måste börja nypa sig i armen. Är det första april? Nej, det är det nog inte. Kan ingen få stopp på denna enorma atlantångare som krossar de små människorna i sin väg?

Dock misstänker jag att detta inte är något nytt. Det står inte några djupa detaljer i någon av artiklarna, men man kan väl tänka sig att det här är ganska gammalt, och att det bara är först nu som media kommit på det. Men även det talar sitt tydliga språk. Oavsett om EU tuffar på högljudd ångenergi eller om de smyger fram i mörkret så är det direkt antidemokratiskt att en sådan här fråga kan segla fram helt plötsligt.

Jag skulle vilja att vi införde en variant på Murphys lag som grundregel för våra lagstiftare. “Kan lagen missbrukas, så kommer någon göra det.”

[Huh.. Britterna är ju fullständigt tokiga.]

Detta kan givetvis vara bra när man snackar parallella universum. Det ska ju tydligen finnas oändligt många. Då kan man ju åtminstone hålla redan på de 7 miljarder närmaste grannarnas åldrar.

Jag går längs en halvmörk gata i Malmö. Mina händer döljs av svarta skinnhandskar. Mitt huvud av en svart mössa. På kroppen har jag svarta byxor och en svart rock. På fötterna svarta kängor. Min gångstil är rak och bestämd. Jag går snabbt. Jag vet vart jag är på väg. Framåt! Jag stannar inte och tittar på något. För jag vet var jag ska. Jag känner mig nästan som Neo i Matrix-filmerna. Svartklädd och tuff. På väg mot något våldsamt, hedersfyllt och livsfarligt mål. Plötsligt upptäcker jag vad jag har i min vänstra hand. En vit påse med röda julbockar på från Hemtex. Välkommen ner på jorden, Manfred.

Senare på dagen ses Elias förbereda sig för utomhusbalett. Plié!

Önska mig lycka till!

(Notera pratbubblan uppe till vänster och meningen längst ned på papperet. Ja, vi har autogiro, men likförbaskat ska de skicka en void-faktura.)

Men på senare tid har jag märkt att jag tappat lusten att lyssna på musik i lurar. Det har helt enkelt inte varit roligt längre, oavsett vad jag lyssnat på. Och av någon märklig anledning så började det hela när jag gick över till att lyssna på musik från min mobil istället för den lösa mp3-spelaren. Ja, jag ska stolt och med hög stämma förkunna det: Sony Ericsson W660i suger! I alla fall ljudkvaliteten hos dess mp3-spelare.

“Ja, men vad förväntade du dig?”

Jag förväntade mig en mp3-spelare. Vad det här är de skickade med vet jag inte vad det är. Det kommer ljud från den och de verkar delvis låta ungefär som mp3-filerna ska. Men att säga att den faktiskt spelar mp3-filerna tycker jag är att överdriva något enormt.

Nej, nu får det bli återgång till min gamla Clix2 ett tag. Musik är skoj igen. Som det ska vara. Inte bara tråk tråk tråk.

Ser du något mönster i det här? Efter min farmor och farfar har det alltså fötts fjorton pojkar och inte en enda flicka. Här är vi alla fjorton samlade (i åldersordning från höger till vänster, uppifrån och ner, bortsett från Elias som sitter i mitt knä) under förra årets mellandagar:

Nu är alltså Hanna (min flickvän) gravid igen med beräknat datum 29/12. Vi har hela tiden jobbat med arbetsnamnet Ludvig, för “det kan ju ändå bara bli en pojke i den här släkten”, men ändå haft halvseriösa gissningar och skojat om att det skulle bli en flicka.

Idag var vi äntligen på det andra ultraljudet och, mycket riktigt, det är en flicka.

För ett par dagar sedan satt vi efter frukosten och bläddrade lite i Sydsvenskan. Plötsligt dök det på en sida upp ett av fotona från Abu Ghraib-fängelset i Irak. Artikeln den tillhörde handlade, om jag inte missminner mig, om den kvinnliga militär som fick flerårigt fängelsestraff för sina brott som fångvaktare. Och när den här bilden dyker upp, föreställandes den aktuella kvinnan hållande en fånge i koppel utbrister den käre sonen glatt:

–Vovve!