Sedan jag flyttade ihop med Hanna har jag varit prenumerant på Sydsvenskan. När man avbeställde tidningen fick man, förr i tiden, de avbeställda dagarna pålagda på sin prenumeration. Det har på senare tid tagits bort med argumentet att deras kostnader inte blir lägre bara för att en tidning mindre ska ut. Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur mycket mindre deras kostnader blir när vi snart säger upp vår prenumeration.
Sommaren är allt bra fantastiskt ibland. Det är som att hela året bara är en lång, blåsig, kall transportsträcka till sommaren. Att kunna dra på sig ett par minimala skor och bara traska rakt ut genom ytterdörren utan att frysa är livets mandel.
Men, sommaren medför även ondska i surrande form, nämligen; myggan! Denna lilla blodsugare är, i min mening, vad som står mellan mänskligheten och den perfekta sommaren. Därför tänkte jag starta en kampanj. Denna kampanj tänkte jag kalla “Humanus Sticticus”.
Själv är jag en sån som aktivt jagar myggor. Ser jag en mygga i min närhet, jagar jag den och likviderar den. Jag har på senare tid kommit på att detta egentligen inte är någon långsiktig lösning i kampen mot kliandet. (För det är ju inte myggan i sig som är problemet, utan kliandet den orsakar.) Kampanjens mål är att få folk att, istället för att jaga efter alla myggor, enbart utplåna de myggor som faktiskt ger sig på människor. Detta bör ge de myggor som av genetisk anledning inte ger sig efter människor en fördel i det naturliga urvalet, vilket till slut bör leda till att vi får en ny, humanare mygga.
Kortsiktigt kanske man kan hoppas på att det selektiva dödandet sänder en signal även till de myggor som ännu inte fått den viktiga genförändringen, att don’t mess with us, and we won’t mess with you. Ett slags vapenvila med laddade vapen helt enkelt. Kanske.
Jag råkade härom dagen snubbla på något jag tyckte var intressant. Det är ju onekligen så att fildelningen debatteras för fullt nu, och har gjorts så de senaste åren. Men det finns en aspekt på frågan jag tycker har kommit i skymundan.
Jag skulle utan problem kunna skriva ett kort litet program som “krypterar” en fil, låt oss kalla den M, med en nyckel, låt oss kalla den K, som är helt slumpmässigt genererad av mig. Resultatet av denna kryptering blir en ny fil, låt oss kalla den C, som innehåller, vad som vid första anblicken ser ut som, skräp. Visst, det är fortfarande samma innehåll som i filen M, förutsatt att man har rätt nyckel för att dekryptera filen. Så var M upphovsrättsskyddad (exempelvis av Bitney), bör C vara det också. Och dekrypterar jag den krypterade filen C med nyckeln K så får jag tillbaka filen M. Så långt allt finfint.
Men antag nu att det här programmet kan generera en annan nyckel, som vi kallar K2, som, när den används för att dekryptera C ger en helt annan fil M2, vilken innehåller en låt med Madonna. I detta fall blir det uppenbart att upphovsrätten för den krypterade filen C tillhör Madonna.
Frågan blir nu, givetvis, vem har rätt att stämma mig? Madonna eller Britney? Är kryptotexten verkligen upphovsrättsskyddad? Eller är det i själva verket nyckeln till kryptotexten som ägs av respektive artist? Sannolikt inte. Om jag vill skulle jag kunna byta ut min slumpgenererade nyckel mot en redan befintlig nyckel, som genererats för något helt annat verk och då skulle den nyckeln dessutom kunna dekryptera en fil innehållandes en låt av, exempelvis, Metallica.
Det jag efterfrågar i debatten är därför, huruvida det verkligen är möjligt att ha upphovsrätt på digitalt material. Matematik sågar frågan vid fotknölarna. Ett verk kan ha flera olika representationer. Oändligt många faktiskt. Är alla dessa upphovsrättsskyddade? Med rätt nyckel kan en fil som innehåller en låt med Metallica dekrypteras till en fil som innehåller en låt med Britney Spears.
När jag skriver att “jag skulle utan problem kunna”, så menar inte jag att jag är något computer wizz. Det är bara ett väldigt enkelt program att slänga ihop om man kan något programmeringsspråk och känner sin XOR. Jag har för skojs skull slängt ihop ett sånt program. Jag misstänker att ingen av er kommer orka testa det, men det gör exakt det som beskrivs ovanför.
Genom att köra kommandot java CCrypt fil1 fil2 får jag ut tre filer. C, som innehåller kryptotexten, K som innehåller nyckeln för att få ut fil1 ur C samt K2 som innehåller nyckeln för att få ut fil2 ur C. Genom att sedan köra kommandot java CDeCrypt K2 C får jag tillbaka fil2 och motsvarandet för K och fil1.
Det jag råkade stöta på häromdagen var OFF System. De har implementerat den här principen till fullo. OFF System är ett fildelningsprogram som delar upp filer i mindre block och sedan kombinerar dem hej vilt med andra filer. Data lagrad i OFF System kan således inte direkt sägas tillhöra någon, då datan kan tillhöra flera olika verk. Och den data som inte tillhör flera verk är slumpgenererad av systemet självt, och således inte upphovsrättsskyddad. Projektet är dock outvecklat och användarovänligt. Men det är en intressant idé och skulle nog kunna bli något stort.
Igår bestämde jag mig, efter en del läsning på Piratpartiets hemsida, att uppgradera mitt medlemsskap till Guldpirat. Det verkar som att det beslutet kom i rättan tid.
IDG och Times skriver om hur “European Union’s council of ministers” beslutat att polisen i EU ska få bryta sig in i privata datorer i jakt på bevis. Enligt artikeln i IDG har EU gett klartecken till polisen i samtliga medlemsstater att införa detta system. Och vad behövs för att dessa inbryt ska tillåtas? Enligt artikeln krävs endast att en polischef anser/tror att det förkommer brott eller att man kan förhindra brott. Anser? Tror?
Det här börjar bli smått löjligt. Det är nästan så man måste börja nypa sig i armen. Är det första april? Nej, det är det nog inte. Kan ingen få stopp på denna enorma atlantångare som krossar de små människorna i sin väg?
Dock misstänker jag att detta inte är något nytt. Det står inte några djupa detaljer i någon av artiklarna, men man kan väl tänka sig att det här är ganska gammalt, och att det bara är först nu som media kommit på det. Men även det talar sitt tydliga språk. Oavsett om EU tuffar på högljudd ångenergi eller om de smyger fram i mörkret så är det direkt antidemokratiskt att en sådan här fråga kan segla fram helt plötsligt.
Jag skulle vilja att vi införde en variant på Murphys lag som grundregel för våra lagstiftare. “Kan lagen missbrukas, så kommer någon göra det.”
[Huh.. Britterna är ju fullständigt tokiga.]
Förutsatt att universum inte är äldre än arton miljarder år så räcker det med 59 bitar (alltså just under åtta byte) för att lagra universums ålder uttryckt i sekunder. Har man 89 bitar (alltså drygt elva byte) kan man använda sig av nanosekunder (miljarddels sekunder) istället. Alltså kan jag på min 80 GB-hårddisk lagra universums ålder (förutsatt att universum inte är äldre än arton miljarder år) uttryckt i nanosekunder cirka sju miljarder gånger om. Intressant va?
Detta kan givetvis vara bra när man snackar parallella universum. Det ska ju tydligen finnas oändligt många. Då kan man ju åtminstone hålla redan på de 7 miljarder närmaste grannarnas åldrar.
Skrivet: 2005-01-09
Jag går längs en halvmörk gata i Malmö. Mina händer döljs av svarta skinnhandskar. Mitt huvud av en svart mössa. På kroppen har jag svarta byxor och en svart rock. På fötterna svarta kängor. Min gångstil är rak och bestämd. Jag går snabbt. Jag vet vart jag är på väg. Framåt! Jag stannar inte och tittar på något. För jag vet var jag ska. Jag känner mig nästan som Neo i Matrix-filmerna. Svartklädd och tuff. På väg mot något våldsamt, hedersfyllt och livsfarligt mål. Plötsligt upptäcker jag vad jag har i min vänstra hand. En vit påse med röda julbockar på från Hemtex. Välkommen ner på jorden, Manfred.
Imorgon kl. 8.10 avgår minibussen som ska ta mig från Lund till Utrecht, Holland där jag ska tävla i NWERC (Northwestern Europe Regional Programming Contest) där jag ska gnugga mina geniknölar och tävla i programmering. För den som vill följa tävling (som går av stapeln på söndag förmiddag) finns denna hemsidan. Är du sugen på att titta på vad för slags problem vi kommer syssla med kan du ta en titt på tävlingens hemsida från förra året.
Önska mig lycka till!
Idag var det äntligen dags att skörda den första paprikan! Den ser minst sagt smaskig ut. Har dock inte bestämt vad vi ska göra med den. Antagligen hamnar den på en smörgås eller två. Man vill ju känna smaken!
Exakt så här mycket bryr sig Tele2 om naturen:
(Notera pratbubblan uppe till vänster och meningen längst ned på papperet. Ja, vi har autogiro, men likförbaskat ska de skicka en void-faktura.)
Jag har i, så gott som, hela mitt liv gillat att stänga in mig själv bakom ett par hörlurar för att lyssna på musik. Under gymnasietiden gick jag (nästan) konstant runt med åtminstone ena hörluren i. Då var det Minidisc som gällde och den hade fantastiskt bra ljud!
Men på senare tid har jag märkt att jag tappat lusten att lyssna på musik i lurar. Det har helt enkelt inte varit roligt längre, oavsett vad jag lyssnat på. Och av någon märklig anledning så började det hela när jag gick över till att lyssna på musik från min mobil istället för den lösa mp3-spelaren. Ja, jag ska stolt och med hög stämma förkunna det: Sony Ericsson W660i suger! I alla fall ljudkvaliteten hos dess mp3-spelare.
“Ja, men vad förväntade du dig?”
Jag förväntade mig en mp3-spelare. Vad det här är de skickade med vet jag inte vad det är. Det kommer ljud från den och de verkar delvis låta ungefär som mp3-filerna ska. Men att säga att den faktiskt spelar mp3-filerna tycker jag är att överdriva något enormt.
Nej, nu får det bli återgång till min gamla Clix2 ett tag. Musik är skoj igen. Som det ska vara. Inte bara tråk tråk tråk.
