I förrgår gick jag och Hanna på Ölcaféet och åt en bakpotatis till lunch. Just som vi hade fått vår mat kom det blått, oväntat, oönskat, objudet lunchsällskap:
Japp, en sopbil ställde sig och tömde restaurangsopor fem meter ifrån vårt bord.
Vattenmelonplantan höll på att helt ta över köksfönstret, så den fick flytta ut till bordet på balkongen istället. Jag har även försökt väva ihop alla dessa långa rankor så att de ska ta så lite plats som möjligt.
För några dagar sedan märkte jag förresten att vissa av blommorna har utvecklats till små knoppar. De sitter inte, som chilifrukter, inuti själva blomman utan växer innanför den. Jag vet inte hur vattenmelonbäbisar ser, men det är väl inte omöjligt att det är vad det är. De har dock inte växt någonting sedan jag upptäckte dem.
Ursäkter har alltid fascinerat mig. En ursäkt förändrar ju egentligen aldrig någonting. Kommer du för sent till jobbet? Långa bilköer? Det förändrar ingenting, du är fortfarande sen. Äter du godis på en vardagskväll trots att du lovat dig själv att låta bli? Har det varit en tung dag? Det förändrar ingenting, du får fortfarande diabetes och klägg i ådrorna. De två enda syftena en ursäkt kan ha är att ge en förklaring eller att få ursäktaren att känna sig bättre. Varför det egentligen känns bättre när man lassat upp en totalt meningslös ursäkt vet inte jag.
IDG skriver idag om nättidningen Fastbikes.se vars databas innehållande 1300 artiklar, nyheter, tester och reportage har tappats bort i cyberrymden. Serverdrift och backup hade hyrts in från företaget Ipeer, som dock inte tagit en enda av de dagliga backups som utlovats. I ett sånt här läge är det ju en klassiker att skylla ifrån sig på det (mycket intetsägande) Tekniska Felet™. Men nej, de har istället valt att förklara sin fadäs som ett (minst lika intetsägande) “mänskligt misstag” (eller “mänskliga faktorn” på Fastbikes.se).
Jag har äntligen kommit loss och programmerat lite! Jag håller på med ett spel jag kallar TimeTanks. Skjuta monster och klara banor, with a twist, är tanken. Är man inte nöjd med hur man genomförde banan kan man resa tillbaka i tiden och spela om banan tillsammans med sig själv. Dock får man procentuellt poängavdrag för varje tidsresa. Blir man dödad färdas man automatiskt tillbaka i tiden. Här kommer några screenshots av hur långt jag kommit hittills, för den som är intresserad:
Jag var på lekplatsen med Elias idag. Någon hade slängt ett nötskal i sandlådan. Det ligger ofta skräp i sandlådor tycker jag. Man kan säga att ett nötskal i sandlådan är sandlådan i ett nötskal.
Den ena vattenmelonplantan har löpt fullständig amok. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Än så länge har jag byggt en ställning av BBQ-pinnar och ståltråd men så kan jag inte hålla på mycket längre. Jag funderar på om jag kanske ska be snällt om jag kan få ställa den i svärmors drivhus.
Medan debatten om FRA-lagen rasar på som vanligt här hemma i Sverige händer det stora saker inom integritetsområdet i det stora landet på andra sidan Atlanten. Den 16 juli meddelade Department of Homeland Security att federala agenter kan beslagta elektronisk utrustning från inresande till landet och hålla den under en “reasonable period of time”. Under tiden får de även dela med sig av innehållet till andra för översättning, dekryptering eller “other reasons”. Man kan bara se på och med skräckblandad njutning se hur “terroristerna” vinner när amerikanerna sakta men säkert monterar ned sin (så kallade) demokrati.
Jag vill dock poängtera att jag inte tycker amerikanernas störda lagar och regler gör (den relativt sett milda) FRA-lagen mer okej. De borde snarare ses som ett avskräckande exempel som vi andra bör hålla oss så långt borta ifrån som möjligt.
Så här ser vårt köksfönster ut just nu i skrivande stund:
Efter chiliplantornas första skörd (som för övrigt resulterade i 11 finfina frukter) började de alla anta den gula tonen som plantan i mitten på bilden visar. Så nu har jag investerat i växtnäring. Där det förut satt stora blad, som sedan ramlade av, har det nu börjat titta ut små skottlingar. Ska bli intressant att se om de klarar att bära frukt nu igen. Plantan längst till vänster verkar för övrigt ha fått en knäpp. En gren bara växer och växt. Vette fanken var den är på väg.
Chilin jag fick av min svärmor har jag nu planterat om i en lite större kruka. Den ses längst till höger på bilden ovan. Den beter sig ganska märkligt som kanske syns. På fem centimeter stam har den lyckats skjuta ut nästan lika många blad som en av de stora plantorna. Varför vet jag inte, men det ska bli intressant att se vad som händer med den.
Näst längst till höger på bilden är en vattenmelonplanta. Det var mest på skoj bara som jag satte några kärnor efter en efterrätt för ett par veckor sedan. Nu har jag tre starka plantor på G.
Är du (liksom jag) en av oss som tror att sotare har svart cylinderhatt, spikklubba och sot i ansiktet? Du behöver inte skämmas! Det verkar vara något slags komplott mot oss som… läst … litteratur som påstår att sotare har cylinderhatt, spikklubba och sot i ansiktet. Men frukta ej! Mejf är i sanningens tjänst. För två veckor sedan hade far min sotare på besök som fejade igenom skorstenen i sommarstugan. Och nedan följer en anonymiserad bild av två tvättäkta sotare:
