Jag har länge funderat över problemet med att lagra stora mängder data på ett felsäkert sätt. Jag har (antagligen) lagt ner ett antal arbetsveckor i tanketid på att försöka lura ut hur man ska bygga ett fullkomligt skalbart, redundant, felsäkert datorsystem som kan lagra data. Massor av data.

Det hela grundade sig i att jag själv letade backup-lösningar för mina >15 GiB foton, filmer och dokument. Tjänsterna finns där ute, men de flesta är dyra. Åtminstone alldeles för dyra för en student som jag. $50/månad för backup av mina filer? Nej tack, då köper jag hellre en rejäl extern hårddisk om året och sprider ut bland mina bekanta. Men nej, det har jag inte heller råd med.

Så, i helgen var familjen på Skansen och strosade. Om man vid ett och samma tillfälle en solig lördageftermiddag skulle kunna räkna antalet digitalkameror innanför Skansens staket så tror jag att man hade storknat totalt. De är överallt, dessa kameror (jag är inte bättre själv). Och de fotar precis allt. Och dess innehåll töms antagligen på en hårddisk med en MTBF på exempelvis 750.000 h (det tar alltså i genomsnitt 750.000 timmar innan den går sönder). Den datan ska alltså jag utveckla ett system för att lagra?

En björnmamma har nyligen fått tre björnungar. De var väldigt söta och busiga. Bland folkmassan som iakttog de lekande ungarna hade säkert 50% digitalkameror. Flera filmade, andra fotade (“bara”). Så då ställer man sig alltså frågan. Denna abnorma datamängd som vi i västvärlden samlar på oss, ska jag verkligen utveckla ett system så att den är säker inför framtiden? Ska jag underlätta den extrema bloating i informationsmängd som pågår? Ska jag hindra hårddiskkraschen, naturens sätt att hålla informationsmängden nere, från att utföra sin utrensning?

Det värsta jag har sett var ändå en kvinna på Teneriffa som stod och filmade en informationstavla vid Los Roques.